Exhibition at LANDSKRONA MUSEUM during Landskrona Photo Festival 20.8-18.10 2015

I INTET FALLER LJUSET FÖRBI

TEXT SKRIVEN AV MOA PETERSÉN I SAMBAND MED UTSTÄLLNINGEN:

Kameran och det okända

Kameran har allt sedan den äntrade vetenskapshistorien skördat lagrar genom att lova och infria att den kan ta oss bortom vårt begränsade fenomenologiska rum vars väggar utgörs av gränserna för vår perceptionsapparat. Viljan att tro att den kan visa saker och förhållanden i deras ontologiska nakenhet har varit och är lika stark som en naturkraft. Omslutna av denna kraft förväntar vi oss att kameran ska ta oss längre, förtydliga, förklara, utesluta, skingra, särskilja - ta oss ur det ospecificerade och sammanblandade fenomenologiska rummet, ut i klar luft och struktur. Ut till en plats där vi kan förstå det som för oss framstår som kusligt, grumligt och ihopklibbat hotfullt. Där vi kan andas det för en gång uppklarade. När Jennie Rosberg riktar kameran mot det okända, ändlösa och skrämmande avslöjar hon hur kameran står i symbios med det samma. Jag kastas inför bilderna tillbaka till min barndom och känslan jag fick när jag såg Alfred Hitchcocks kortfilm Final Escape (1964). I filmen sluter en internerad fånge ett avtal med fängelsets dödgrävare att denne ska smuggla ut honom ur fängelset genom att begrava honom tillsammans med den som avlider härnäst på anstalten. Medan mannen väntar på att dödgrävaren ska komma och gräva upp honom ur den allt mer syrefattiga och klaustrofobiska graven tänder han en tändsticka för att se vem han blivit begravd med. Det är dödgrävarens livlösa ansikte han ser bredvid sig. Kameran kan representera en liknande spärrad flyktväg. Inför fotografier förnimmer vi ofta hur kameran kunnat säga oss något - men inte allt vi behövde för att förstå. Vi tar hjälp av den för att fly vårt fängelse, men finner den livlös bredvid oss. I bilderna Untitled (Feedback of self) och Untitled (Framing of self) visar sig kameragestalten - trots sin vita laboratorierock och sitt stint stirrande öga - i sitt huvud ha ett gapande tomt hål där vi hoppades finna det som kunde stilla vårt begär efter säkerhet, tröst och trygghet.

Så är vi fast i oss själva och hittar inte ut. Och det okända förblir okänt. Det enda vi hittar mer av när vi utforskar det ogripbara är oss själva. Inför fotografier tänker jag ofta på en rad ur Gunnar Ekelöfs diktsvit Diwan över fursten av Emgión (1965): ”Om en bild av en osynlig icke är möjlig/då må han hänga en spegel.” När jag rör mig närmare den mörka gestalten i Utan titel (närmare) i ett försök att urskilja mer av den, reflekteras endast min egen bild och med den omöjligheten att förenas med det som befinner sig utanför mitt varandes kroppsliga behållare. Utställningen tar oss med djupt in i det klibbiga  fenomenologiska rummet. Naturlagar och fysikaliska begrepp undersöks genom att, i stället för vetenskapliga instrument, sätta kroppen mot  naturfenomenen som mäts, utvärderas, vägs, tolkas och förmedlas som fenomen för människan. Bilderna hänger sig åt en rundgång längs det synestetiska pärlband där syn, hörsel och känsel är uppträdda. Den tomma mängden har namngetts efter en matematisk term som står för en mängd som inte innehåller några element. I bilden står ett högtalarstativ uppställt på en karg yta som omges av vad som förefaller vara ett mörkt vakuum. Ur de åt många håll riktade högtalarna ser det ut att kunna komma information till allmänheten. Men i vakuumet där inget ljud kan färdas finns ingen allmänhet att rikta information till. Ur bildens ödsliga ljudlöshet stiger paradoxalt nog ändå ett skarpt men ihåligt ljud. Kanske är det en rundgång. Hela min kropp involveras när en synestetisk kedja av intryck drar igenom mig. Jag känner att jag ser och ser att jag hör.

I många av utställningens bilder finner man ett utforskande av fysikaliska begrepp; vakuum (Den tomma mängden), absorption (Konstruktion för absorption I+II) eller densitet (Untitled (osmium 1.21g)). Men detta är lika mycket en undersökning av det okända och icke-rationaliserbara som ryms i vårt inre. I motsats till det fysikaliskt åtskilda och separerade som delats upp i våglängder, frekvenser och andra mätbara enheter består vårt inre landskap av ett dunkel, där det är svårare att urskilja saker från varandra. Som en blodvarm, förtätad och oren dimma som inte är möjlig att skingra om man vill utforska den.

/Moa Petersén